Det där med kärlek har jag nog gett upp. Det känns som jag är för komplex för att våga älska och för orolig för att jag ska slänga bort för mycket tid på frustrationen att aldrig känna mig älskad. Jag tror nog inte längre på kärlek, iallafall inte att den är till för mig. Hur mycket jag än vill tänka mig att det finns något vackert, unikt och härligt som kallas kärlek, så gnager ändå innerst inne tanken att det bara är en illusion och må så vara.
Kanske att jag skulle vilja ha någon nära att göra roliga saker med såsom att resa och kramas de kvällar/kvällen i veckan jag är sällskapssjuk och som inte tar så mycket av min vardag i anspråk, heller vill jag inte att denne stjäl mina tankar, i den meningen att jag kommer ha denne i mitt huvud dag och natt sådär som kärlekskranka alltid ter sig. Kanske att jag vill ha denna någon som för in mig i ett större sammanhang, som ger mig en ny plats och ett utvidgad familj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar