Återseende

Jag känner inte igen honom längre. Men jag tror han är exakt precis som han alltid varit men att jag var en annan då och älskade honom från topp till tå att jag inte såg annat än perfektion i honom.

Jag känner mig lite upprörd över min egen kyla.

Utmaning 2010:38 Något dyrt (alt. kostar)

Alla dessa vågor

vi brutit oss igenom

Tillsammans

Alla dessa trasiga sömmar

vi reparerat

Alla dessa år av rätt

kunde inte upprätthålla

ett fel

Det var jag som drack

upp vinet ur bägaren

Jag tror vi alla menar

att vi vill ha det ogjort

Jag vill tillbaka

men från dina mandelformade ögon

rinner en stilla flod

av tårar

Det där som kallas kärlek

Det där med kärlek har jag nog gett upp. Det känns som jag är för komplex för att våga älska och för orolig för att jag ska slänga bort för mycket tid på frustrationen att aldrig känna mig älskad. Jag tror nog inte längre på kärlek, iallafall inte att den är till för mig. Hur mycket jag än vill tänka mig att det finns något vackert, unikt och härligt som kallas kärlek, så gnager ändå innerst inne tanken att det bara är en illusion och må så vara.

Kanske att jag skulle vilja ha någon nära att göra roliga saker med såsom att resa och kramas de kvällar/kvällen i veckan jag är sällskapssjuk och som inte tar så mycket av min vardag i anspråk, heller vill jag inte att denne stjäl mina tankar, i den meningen att jag kommer ha denne i mitt huvud dag och natt sådär som kärlekskranka alltid ter sig. Kanske att jag vill ha denna någon som för in mig i ett större sammanhang, som ger mig en ny plats och ett utvidgad familj.

Ordning & Reda

Nu ska städas upp och koncentrations ska sökas. Hela gårdagen var ett vakuum så nu måste jag verkligen komma igång och ta tag i mig själv. Jag vill bli en glad och bekymmerslös person och det kan jag inte bli med alla måsten hängande över mig. Ett städat rum borde ge mig något av en städad tillvaro att städat plugga i.. och haha. städa undan skit inuti.

Nattuggla 03.34

För lite vettigt gjort under den vakna tiden gör att jag inte kan komma till ro eller tillåta mig själv att lägga mig till sängs för att njuta av sömnen och drömmens lättja. Så nu sitter jag halvfyra på morgonen och pillar mig mellan tårna och funderar över arbetsprover till konstfack. Känner jag mig själv rätt kommer det inte ske i år för de har inlämning i början av Mars och det kommer jag aldrig att hinna med hur mkt jag än sliter med det och annat skolarbete. Jag känner mig lat, mkt lat och som en väldigt dålig människa idag.

Den senaste tiden, 2 månaderna har jag varit lätt nedstämd konstant, jag är lite rädd för att människor i min omgivning ska tröttna på att se mig, vem vill umgås med någon som ser ut att gå sönder på ytan. Det kommer bli bättre till sommaren när jag inte längre behöver sitta inlåst i stan, men dit är det många dagar kvar.

På återseende dagboken!

Detta är ännu ett försök till att pränta ner det allra innersta och nu i 2000-talets tappning, online! Men fortfarande i hemlighet eftersom du inte kan gissa dig till vem jag är.

Jag läste igår dagböcker från förr, dom som jag undvikit så länge att öppna av rädsla att gå tillbaka i det där ångestladdade situationerna. Jag märkte att det nog mer hjälpte än skälpte att ta del av den Anna jag var då och likheterna till den Anna jag är idag och framförallt olikheterna. Jag bär inte längre på lika mycket ilska som jag gjorde då och detta gör att jag kan hantera relationer bättre.

Kvar finns fortfarande att jag inte bestämt mig för att leva ännu, vilket medför att det är svårt för mig att göra val i livet när "döden" alltid spelar in som ett alternativ.